Ett dammigt USB-minne och Vardagsmonster.

Tjabba!

Som jag har väntat, som ni och världen har väntat på detta. Sex månader, sju dagar och 527 minuter har gått sedan förra uppdateringen (tro inte att jag räknade minuterna, siffran 527 kändes helt rätt). För mig spelar det egentligen ingen roll hur ofta jag uppdaterar bloggen. Tittarsiffrorna förblir höga. Min teori heter startsida. Historieböckerna kommer kalla denna perioden för den stora (moderna) bloggdepressionen. Ungefär som den stora depressionen i början på 1900-talet.

Idag när jag gick igenom all-in-one lådan hittade jag ett USB-minne innehållande en såkallad krönika som jag skrev i skolan. Jag tänkte what the heck. Slit'n med hälsan!

"Vårsolen tar för sig mer och mer nu. Det märks. Åtminstone här på skolan. Rökrute-gänget sitter inte längre inkurade och så nära in på varandra som för någon vecka sedan. Då var det kroppskontakt för värme och överlevnad. Nu däremot ser man dem sittandes på bänken dem satte upp nu i veckan precis bredvid rukrutan. Konversationerna är inte dem samma i rökrutan, åtminstone är inte meningarna längre följda med ett monotont huttrande och skälvande. Det märks på kroppsspråket. Man ser det i ögonen, det finns hopp och en glimt som inte riktigt uppenbarat sig förrens nu. Jag kan skrapa vårsolens inflytande hos oss på ytan hela dagen om det behövs, tyvärr har jag ett pressat tidsschema. Denna luddiga krönikan ska upp innan jag går härifrån. Plus att jag ska hinna skriva några rader om aggressivitet till ett arbete. Stressiga vardag. Någon dag ska jag packa en väska och gå ut i skogen och låsa ute mig från samhällets ramar. Allting är så fruktansvärt uppspikat för oss. I det stora hela ska vi födas, utbildas, konsumera, knega, konsumera, avla och till slut dö. Detta kryddar vi med saker som horisontal-läge i soffan framför tv:n, med program som På Spåret (jag nämner inte På Spåret för att göra det till åtlöje, det är ett underbart program). Sitta framför det största fenomenet på datorn sen uppfinningen med datorn, precis, Facebook. Besvära sig för saker och ting som andra skulle glädja sig över att äga. En solsemester en gång om året och likt förbannat efter någon dag på semestern längtar vi efter att komma hem och plocka fram vårt vardagsmonster..."

Chilla hårt by Existenz.

Ut och bara lägg er på en offentlig plats och skapa lite förvirring (jag ger er 100% tillförlitlighet): The Lying Down Game!

Återkomst.

Anledningen till att jag fyller ut bloggen med totalt meningslösa byggnationer av totalt onödiga meningar är av två enkla anledningar. Ett. Jag är i behov att uttrycka mina känslor. Två. Jag står inte ut med mitt förra inlägg. Ett fantasilöst inlägg bestående av två youtube-klipp. Fantislösa men fullkomligt fantasifulla klipp. Anyhow. Förövrigt är inte detta inlägget så värst uppfinningsrikt heller, åtminstone inte hittils. Första orsaken är givetvis fylld med ironi. Sympatisörer är inget jag efterlyser direkt. Jag är bara här för mig själv, punkt slut. Nu när jag ändå är i full galopp är det väl inte helt tokigt och spinna vidare på nåt ännu onödigare. Men jag orkar inte och vet knappt vad nåt onödigare skulle innefatta. Segling kanske? Det får bli tills nästa gång. Ses om någon månad eller så.

Holla! (kan användas i flera sammanhang och betyda olika beroende hur man använder det, jag använder det för att: 2. meaning to talk to someone or telling somebody to hit u up later, från Urban Dictionary)

Njutbara två.

Ers Tomhet.

Playa del H(Ingl)es.

Er verbala hjälte är tillbaka från Kanarieholmarna, jag pratar naturligtvis om Inavelpojken, Jag alltså, Moi. Denne man, denne Jag, denne räddare i nöden är åter på svensk mark, för att, som vanligt sprida glädje och harmoni hos sina lojala läsare. Och nu ska jag kasta lite rutiner på er, kombinerat med små restips här och där, rutiner man gärna ägnar sig åt efter en veckas vistelse i utlandet.

Hur som haver. Titeln på inlägget skulle egentligen vara: Tubsockor och mjukisbyxor. Varför jag skriver vad det egentligen skulle heta eller varför jag inte lät det heta så, vet jag inte, jag vet bara att det var det första Jag slängde på mig efter jag låtit vårt duschmunstycke (som förövrigt sprutar hårdare än de flesta hotell jag besökt och det är nåt jag värderar högt) långsamt vandra längs huvud, bål och lemmar. Men förutom klädkoden á la slapptask, så finns det mycket annat man vill göra om man, som jag, spenderat all sin tid med att, jobba på sin solbränna eller att ha kul på kvällarna/supa sig redlöst full (men inte så full att man hänger med nån av de afrikanska hororna som stod på samma ställe varje kväll när vi gick hem in i en gränd fylld med spyor och kackerlackor). Har man inte gjort det, då har man i princip inte blivit för full, en bra tumregel och tips att ta dig med ut. Annat är också, åtminstone för min lilla hypokondri för mat (för vem vill bli matsjuk på solsemestern?). T. ex. om jag hade varit i Bangkok så hade jag inte beställt in rå kyckling och det lokala kranvattnet (nåt jag fått ifrån Hipp Hipp-karaktären Morgan Pålsson). Så förstår du ungefär vad jag menar. Så nu i Sverige kan jag tryggt beställa in vilken mat som helst och även testa på nåt nytt (därmed inte sagt att jag gör det). Och det som tog emot mest var när jag stod full och lät fingret gå lod- och vågrätt längs den lite halvtaskiga menyn, för att till slut stanna på kebab. Hade jag nu inte varit på lyset, hade jag förmodligen inte ställt mig vid det lilla pittoreska (i onyktert tillstånd) kebabståndet överhuvudtaget, men dagen efter och idag tackar jag spriten för en av den bästa kebaben genom tiderna.

Inglourious Basterds.

Såg den på bio igår. Ett bevis på att Quentin Tarantino är, den bästa regissören, manusförfattaren och producenten genom tiderna. Ett mästerverk.

Inglourious Basterds Trailer

Gå och se den, du kommer inte bli besviken.