En synvilla á la pessimism?

Idag såg jag det första lövet falla från trädtopparna. Lövet utlöste en explosion som utraderade all glädje min oroliga lilla själ gick och bar på. Den optimistiska inställningen till sensommaren (att den varar i minst två månader till), att värmen håller i sig och shortsen sitter på fram till åtminstone oktober är plötsligt borta med vinden. Och med upprymdheten hos en kärring på Åhléns som precis nått den fas i livet som kallas klimakteriet, känner jag en kyla skölja över kroppen, och det enda jag kan tänka efter att jag bevittnat det första lövet falla är, svensk vinter, svensk vinter som den varit de sista tio åren. Pest.

Morsning!